Bästa herr Grus

Med vännerna Alma och Teodor.

Det är så mycket roligare att skratta

Höst 2010 och på väg till lägenheten med trött Moa i handen. På väg från Ellen och Jacob och IVA. Så skört och tungt. Det är nästan minusgrader och mörkt.

Moa är ledsen och gnäller för att något är fel. Kanske tomtehästen är vilse eller så har hon fått på fel mössa. Kanske mamma inte vill bära. Jag minns inte exakt, bara att hennes problem känns enkelt och ganska onödigt.

Förklarar sakligt att det just nu inte finns något att göra och att hon själv kan välja hur hon vill förhålla sig, antingen gnäller hon och har ganska tråkigt under tiden eller så väljer hon att hitta något att skratta åt och har roligt istället.

Hon, endast Moa kan välja om hon vill gnälla eller skratta.

Så enkelt och så svårt. För samma sak gäller ju mig men själv anser jag att min situation är så mycket svårare att förhålla sig till. Där går jag med mina egna tunga steg.

Då det känns som livet händer med oss kan jag ändå alltid välja hur jag vill förhålla mig till det som händer. På det är det igentligen ingen skillnad om jag har fått på fel mössa eller om jag har ett svårt sjukt barn.

Så enkelt och så oerhört svårt. Jag gör mitt bästa.

Mycket nöjd...

...klädbadande Lilly RackarBus

Oktober månad

Blev åter sjukhus. Nästan tre veckor. Så oerhört svårt med en Ellen som haft så ont, så ont. Och ingen av oss som förstår varför. Så många undersökningar och så många mediciner men inget som hjälpte. Till slut hittades en gallsten. Och tillslut fick Bill igång sin maskin som hjälper Ellens andning under natten och plötsligt kunde hon sova igen. Välsignade sömn. Vi är hemma och Ellen blir piggare och starkare för varje dag.

En dag, ett tag, en dag i taget.

Förlåt, dumt sagt.

På väg från sjukhuset vill Moa absolut inte släppa plattdatorn. Hon får bära den till bilen men efter att Moa gåendes har tittat på plattdatorn och traskat rätt in i väggen lägger jag helt enkelt undan den. Moa skriker och gråter, lite trött och irriterad frågar jag om hon hellre vill sitta kvar utanför sjukhuset och titta på plattdatorn än åka med oss hem. Då börjar Ellen gråta och skrika.

"Jag vill ha Min Moa! Jag vill ha Min Moa! säg förlåt mamma, säg förlåt till Moa"

Så har det varit sen dom var bebisar. Blir jag arg på Moa blir Ellen ofta ledsen. Blir jag arg på Ellen tycker Ellen allt som oftast att det mer är mitt problem. Och det är det ju. Arga människor är faktiskt att föredra i ett annat rum.