Mjukisträ

Moster Erica syr en häst till Moa. Moa ville så gärna att Erica, Hjalmar och Mattias skulle komma upp till oss på mysafton i kväll så kom hon på att Erica kunde sy klart hästen samtidigt, hemma hos oss. På Ellens leksakssymaskin. Ja men jag måste virka lite till först svarar Erica.

"Men kan du inte låna lite av morfars virke?"

Smart där. Med en morfar som är vedhanterare så finns det gott om virke. Passar bra till hästens ben kanske. Mysafton blev det i allefall. Med 8-0 ägg till kvällsmat. Alltså ungefär åtta ägg till Hjalmar, noll ägg till oss andra. Fast det var inte riktigt sant, Ellen delade sista ägget rättvist mellan alla barn. Och så lördagsgodis såklart, till tonerna av Blixten, Bärgarn och Terry.

Magiska barn

Ellen och Moa fick var sin superhemlig dagbok i födelsedagspresent. Den var med lås och magisk penna där texten inte syntes förrän den belyses med medföljande ficklampa.

I går kväll satt Moa med Ellens dagbok och en av de magiska pennorna i soffan och ljudande bokstäver. Tillslut suckade Moa och ropade på mig.

'Mamma, hur stavar man världens bästa Ellen?'

Magisk penna, jorå, men stava hemliga överraskningsmeddelanden fick man visst göra själv. Undrar just om lampan är magisk och kan hjälpa mottagaren lite med själva läsningen?

Fem år gånger två

Igår var det födelsedagskalas.

I strålande sol och sommarvärme.

Med skattjakt och skattkista.

En blå Hitta Nemo-tårta och en rosa tårta med prinsessor.

Många, många fina presenter.

Många fina barn.

Två trötta men lyckliga femåringar när födelsedagen blev kväll.

Idag fyller bästaste Hjalmar två år.

Han fick en stor ginga, eller grävmaskin som typ jag brukar kalla det.

En till kalasdag.

Med mer hosta och en Ellen som somnade med lite feber.

Men så har hon inte haft feber på ett halvår.

Ett helt halvt år!

Och idag frågade Moa hur länge det var kvar till deras nästa födelsedag.

Vadå assistent?

Precis kommit i säng efter en eftermiddag och kväll med besök av en av mina allra bästa vänner och hennes sambo. Så härligt med massa lek för barnen, tusen klappar på dom nya lammungarna och lite vin till middagen.

När dom åkte hem tänkte jag gått raka vägen till sängen. Strunta i efterrättsskålarna på vardagsrumsbordet. Vi tar det i morgon tänkte jag. Så där som det är lätt att tänka efter en trevlig kväll. Så lätt att tänka eftersom jag helt obegripligt plötsligt glömt bort att vi har en assistent som sitter vid vårt vardagsrumsbord varje natt. En assistent som kanske inte vill ha smält glass och halvätna jordgubbar i sin näsa hela natten.

Så jag tog undan vinglasen och skålarna. Satte fram handspriten och kommunens arbetspärm istället. Å så filten och lådan med pulverkaffe. Sen gick jag till köket och blandade medicinerna. För dom höll jag också på att glömma. Det kändes faktiskt lite skönt.

Ta det inte personligt

Jacob smörade Ellens smörgås så det blev hål i mitten. Ellen ville inte ha den och säger att mamma kan smöra en ny istället. Mamma är nog bättre på det. Jacob suckar. Ellen skyndar sig att förtydliga;

"Men Jacob, jag tycker ju om själva Dig. Det är din smörgås jag inte gillar"

Tecknande tvillingsjälar

Ellen längtade så efter Moa sist hon var inlagd på sjukhus så hon ritade en teckning till Moa som föreställde Moa med ett stort kärlekshjärta i mitten. Och med guldhår. Precis så som Moa har.

Här har Moa ritat en glad delfin som dom ska simma med i vågorna.

För Moa vill simma med Ellen. På samma simskola. Annars får det vara. Så det så, habiliteringen.

En hals utan hål

Precis sex månader efter att trachen togs bort, eller som överstedoktorn på IVA för sex månader sen skrev i journalen, 'föräldrarna dekanylerade elegant', så har hålet i Ellens hals läkt ihop.

Det är stort.

Det är faktiskt jättestort.

Jag har själv funderat på hur det kan komma att bli. Hålet har funnits där så länge att jag inte riktigt kunde föreställa mig hennes hals utan hål. Sedan stygnen togs bort för tre veckor sedan, har Ellen haft en tunn kompress löst på halsen men i tisdags satte docent Bill noggrant en plåsterlapp över hålet eftersom det läkt så fint den senast veckan. Plåstret blev lite som en ballong, det liksom blåste ut och in med varje andetag och flög nästan av när Ellen hostade. Så i går morse var plåstret alldeles still. När Ellen tyckte att det kliade tog jag bort det och där under var det inte längre något hål.

Det ser fint ut.

Det ser faktiskt jättefint ut.

Att få sova

Pratade med syster om sömn och små barn. När Ellen och Moa var runt ett och ett halvt och fortfarande inte sov på natten, i vart fall inte samtidigt, försökte vi ganska ihärdigt få dem att sova själva i sina sängar. Det gick sådär, ibland sov dom gott ibland inte, och såhär i efterhand kan jag tänka att det var ett ganska meningslöst påhitt. Just därför att vi egentligen inte ville ha det så. Vi skulle aldrig försöka något sådant på Lilly. För idag minns jag inte alla vakna nätter. Jag minns de misslyckade försöken.

Men då trodde jag också att det fanns en gräns. För vad vi skulle orka. Idag vet jag att den gränsen är långt mycket töjbarare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag menar inte att det ena eller andra är rätt för alla. Jag menar att följa det som känns rätt. Lilly sover mycket lugnare än både Moa och Ellen i samma ålder men en natt, när Lilly inte kunde sova riktigt och hon snurrade över till mig, höll hon också mig vaken i ett par timmar. Det var när Ellen vaknade av sitt magonda vid 5 -tiden varje morgon och jag började inse att vi närmade oss kl 5 och att Ellen med stor sannolikhet skulle vakna ganska snart. Den känslan var så väldigt bekant på något sätt. När jag väl tålmodigt fått den ena att somna så vaknar nästa. Stressen när sömnen börjar räknas i minuter.

Så minns jag känslan och kan ändå förstå. Vi gjorde vårt bästa då. Vi gör vårt bästa idag. För dom vi älskar. För dom som gör att vi orkar. Nästan vad som helst.