Då tackar jag för mig

Så har dom börjat skolan, första klass. De två som en gång vägde 1820 gram vardera. Och dom klarar sig själva där. Åker skolbuss till och från. Moa med lockigt hår och systern i inbakad fläta. En assistent vid sidan med syrgastub över axeln och en Ellen som själv tar sig fram i klassrummet. Till fots. Det är ett under. Från orden i rummet med kala vita väggar, två allvarliga överläkare och ett ofattbart budskap. När inget mer fanns att göra. Därifrån, till varm livsglädje, en vilja av stål och möjligheten att få gå i skola. Två syskon. Båda underbara två.

Och med det börjar den här bloggen gå mot sitt avslut. Den startade som en bildblogg för syskon, vänner och släkt långt bort. Den tog en vändning som jag aldrig kunnat föreställa mig. Men den kommer sluta så som det var tänkt. När två små blivit, inte bara storasyskon utan också stora skolbarn.

Till er som följt, läst och kommenterat, Tack. Kanske hittar jag ett annat sätta att använda det skrivna ordet. Kanske blir det en ny blogg i annat namn. De minnen som har samlats här i text finns kvar men behöver inte längre ta upp så stor plats i mitt huvud. Det finns också tillgängliga för barnen den dag de själva vill och kan läsa om tiden då Ellen blev så sjuk. Och för att titta på bilder från deras första år.

Med det här vill jag säga tack för mig. I bloggen som handlat om dessa tre små, som tar en så ofantligt stor plats. I mitt hjärta.